Emmanuel
Morfiadakis


En modersmålslärare som har blivit rektor och kommunalpolitiker och sitter nu i kommunfullmäktige i Malmö.

När kom du till Sverige?
Jag kom till Sverige i april 1961.
 

Vilka arbeten hade du haft?
Mitt första arbete var på Kockums, mekaniska verkstad som byggde båtar, till och med 1965. Samtidigt läste jag kvällskurser elektroingenjör kurs på Hermods. Sedan fortsatte jag med några kurser i samhällskunskap och språkvetenskap på universitet till 1967. Då fick jag ett erbjudande om att bli hemspråkslärare till grekiska barn. Det var den första tjänsten som hemspråklärare över huvudtaget. Jag blev hemspråklärare på halvtid och jobbade på Kockums på halvtid till år 1969. Sedan kom serbokroatiska hemspråklärare. Jag vill minnas att det var Drago Pavlovic och hans hustru som började 1969.

Sedan fortsatte jag, från 1969 till 1973, som assistent och kurator på invandrar förvaltningen på halvtid och som hemspråklärare i grekiska på halvtid.

1973 blev jag administrativ ansvarig för de hemspråklärare som blev fler och fler. Jag arbetade halvtid på invandrar förvaltningen och halvtid som konsulent.
1974 -75 blev jag heltidskonsulent.

Vad menar man med konsulent?
Då hade man inte rektor eller studierektor på skolorna utan det fanns 20 - 25 konsulenter i olika ämnen.

Konsulent var inte rektor eller studierektor. En konsulent var en ansvarig och erfaren ämneslärare som gav råd och vägledning till de andra lärarna.

Den titeln fanns då. Nu finns det inte längre.

Det var inte meningen att ha administrativa uppgifter. Då fanns det konsulent i många ämnen t.ex. konsulent i matte, i samhällskunskap o.s.v.  Jag var konsulent i invandrarundervisning.  Konsulent var en ämnesinriktad tjänst.

Från och med 1978 bildades ett eget rektorsområde. Då blev Hans Persson rektor och jag blev studierektor.

Men även då hade vi i några år framåt konsulent tjänster. Anna-Karin har varit konsulent. Bodil var också konsulent. Jag vet inte riktigt när konsulent tjänsterna avvecklades.

1980, två år senare, blev Hans Persson skolchef och då blev jag själv rektor.

När invandrarrektorsområdet som bildades 1978 lades ner 1991-92, flyttade jag som rektor till Värner Rydénskolan.

Invandrarrektorsområdet försvann som eget rektorsområde men jag hade samma uppgifter och även skolans arbetsuppgifter som rektor.

Var det bättre att vara rektor i en skola?
Ja, absolut. Överlägset bättre. För att det egentligen blev bättre för hemspråks-lärarna också först då.

Så länge man var ett eget rektorsområde blev man utpekad. Då var en del hemspråklärarkollegor i skolorna men de var inte integrerade. Några sa: ”Aha de sysslar bara med modersmålsundervisning.”

Hemspråkslärare blev sen mer integrerade i skolorna. Jag tror att det blev bättre acceptans. Men sedan hade vi flera förändringar samtidigt.

Jag drev själv genom att lärare som hade hela sin tjänst på en skola skulle i alla frågor tillhöra skolan.

Den lokala rektorn skulle vara arbetsledare och inte jag som var invandrarrektor eftersom lärarna arbetade där, eleverna fanns där och timmarna fanns där. Det fanns ingen anledning att komma utifrån och fälla verksamheter. På det sättet ville vi lägga ansvaret på skolorna hos rektorn och de andra lärarna.

Nedläggning av det invandrarrektorsområdet var det inte ett spar program?
Nej. Besparingarna skulle genomföras i vilket fall som helst.

Det var bl.a. jag och Hans Persson som diskuterade dessa förändringar. Ska du få bättre status ska du få vanliga arbetsuppgifter också. Därför försökte

jag speciellt medverka till att hemspråklärare som hade studiehandledning med en elev i klassrummet även skulle hjälpa andra elever och inte bara invandrarelever.

Det fanns en inställning och det finns det fortfarande att invandrarna är bra, men inte lika bra som svenskarna. Detta gäller om man är lärare, studierektor eller rektor. Det var klart att det var en utmaning även för mig eftersom jag blev den första rektorn på det sättet i en skola. De sa: ”Jaha. Hur ska det gå till nu? ”

De stora besparingarna kom 1992-94, när moderaterna var i majoritet. Äntligen ville de lägga ner verksamheten. Moderaterna trodde också att genom den här kopplingen, invandrar undervisning och skola, skulle invandrarundervisningen minskas. Men själva förändringen skedde inte under Moderaternas tid utan det skedde under Socialdemokraternas tid, när Ulla Sandin var ordförande i Skolöverstyrelsen. Jag, själv, var mycket positiv till de här förändringarna och jag blev rektor på Värner Rydénskolan 1991.

Beslutet fattades 1989-90. Skulle jag planera allt detta tog det något år alltså. Jag vill minnas att 1991 hade vi val och jag sa att jag ville inte flytta under valet.

Krister Nilsson, som var studierektor innan, vikarierade för mig som rektor 1992 och jag själv ägnade min tid åt det att flytta hela invandrarexpeditionen till skolan och byggde upp hemspråkundervisningen där. Då hade jag både skolan och politiken. Anna-Karin var konsulent när Bodil Gustafson var studierektor. När Bodil blev rektor till Kirsebergskolan blev Anna-Karin studierektor hos mig. Senare anställde jag Burhan för att ta det administrativa arbetet som schema-läggning. Senare anställdes Hernan Concha för att förstärka verksamheten.

Vad var det syftet med modersmålsundervisning?
När jag började själv 1967 kom en invandring till Sverige som Sverige inte hade kunskap om. Det vill säga framför allt var de från Syd Europa på 60 talet och en del från Öst Europa. Även tidigare kom folk från Öst Europa eftersom vi hade ungerska revolutionen 1956. 1968 hade vi checkiska revolutionen. Grekerna började komma i mitten av 60-talet. Det kom barn som inte kunde tala något språk alls.

Så kom de första tankarna på att vi måste göra något. Barnen klarade sig inte i skolan. De kunde inte svenska och behövde hjälp. De behövde hjälp för att lära sig svenska. Det var 1965-66 som de första förberedelseklasserna startade.
Modersmålsundervisningen var inte för Guds skull utan det var för att de dels behålla sitt språk och dels dels kunde ha kontakter med hemlandet.

I alla tider vill alla minoriteter behålla sitt eget språk eller modersmål. Svenskarna i USA vill också behålla sitt språk. Det var en ganska naturlig fråga gentemot att gruppen växte alltså.

Den här viljan har alltid funnits hos människor. Det är inte något nytt.
Sverige var lite mera föregångsland och gick snabbare fram genom att lagstifta om modersmålsundervisning.
Så detta ska vara en rättighet för barnen och en skyldighet för kommunerna.

Förr i Sverige och i andra länder var det frivilligt för en kommun att ordna modersmålsundervisning och därför varierade det från kommun till kommun. Men när det blev lag var alla kommuner tvungna att ordna undervisning. Oavsett om de ville eller ej. Kommunerna skulle hjälpa till att skaffa lärare o.s.v.

Jag har själv haft förmånen att ingå i de centrala grupper som regeringen hade tillsatt som hemspråksreformen eller rättsreformen. Rättsreformen innebär att man får rösta i kommunala val. Som sagt fanns kunskapen om modersmålets betydelse och modersmål som en rättighet för barnen. Det här hände i Sverige först av alla länder med lagstiftningen.

Det var inte bara de två grundläggande sakerna, skyldighet för kommunerna och rättighet för barnen, men också normerna, resurserna och grupperna och hur mycket pengar kommunerna skulle få från staten för att kunna driva detta.

Hur började hemspråkslärarutbildningen?
Jag satt också i den centrala gruppen som planerade hemspråkslärarutbildningen. Vi skulle ha utbildade hemspråkslärare.

Jag minns att vi var en grupp. Det var en från universitetet och en från kansliets ämbete och Lundgren satt som ordförande i den här gruppen. Vi diskuterade och började skissa arbetsuppgifterna som en modersmålslärare skulle ha och hur mycket han eller hon skulle kunna.

Vi insåg att om vi skulle klara detta, då behövde vi en utbildning på 16 år. För man skulle vara ämneslärare och man skulle vara kurator och man skulle vara modersmålslärare som behärskar språken. Det gick naturligtvis inte.

Det blev en kort utbildning och det var ett misstag. Eftersom bristen på hemspråkslärare var stor blev det en två årig utbildning. Med facit i hand, hade jag i dagens läge, aldrig accepterat detta. Nu vet man det att det blev lägre status på yrket eftersom man blev hemspråkslärare efter bara 2 år. För att bli förskol-lärare skulle du ha läst 2 och ett halvt år. För att bli lågstadielärare läste du tre år, mellanstadielärare 3 och ett halvt år.

När var det?   
Jag tror att lärarutbildningen började 1976. Jag blev studierektor 1978 och rektor 1980. Utbildningen började 1976 och först i Malmö och sen i Stockholm.

De första grupperna som började med utbildningen var grekiska, turkiska och serbokroatiska här i Malmö. Men jag tror att i Stockholm hade man finska också naturligtvis. Och Sen kom andra språk i Malmö som spanska och senare kom polska också.

Det som du säger om lärarhögskolan och modersmålsundervisningen är intressant.
Ja. Det var ett avgörande misstag. Jag vet inte hur det är nu. Om de fortsätter med modersmålsutbildningen igen. Jag var själv på linjen att för att man ska ha riktig status skulle modersmålslärarna få en svensklärarutbildning med ämnesval modersmål. Precis som det blev senare också, precis som svenska lärare.

Du kan vara lågstadie- eller mellanstadielärare eller 1 till 7 lärare nu med svenska som tillval ämne eller matte. Det hade varit absolut det bästa.

De riktigt utbildade lärarna kom från hemlandet senare. De kom inte på 50 talet eller 60 talet. Det fanns för lite underlag för utbildat folk. Därför blev det så att några anställdes men deras språk kunskaper i svenska var jätte dåliga.

Då var man tvungen att välja. Ska du ha någon eller ingen alls? Samtidigt skrek de svenska lärare efter hjälp: ”Vi klarar inte.” ”Vi kan inte kommunicera med invandrarbarn.” ”Barn förstår inte oss.” o s v. Man tyckte: ”Det är bättre att ha någon som talar sämre svenska än att ha ingen hjälp alls.”

Så småningom, som ni vet, blev det egentligen i stort sätt det enda intellektuella jobbet för högutbildade invandrare.

Under min tid har jag haft tandläkare som jobbade som modersmålslärare. Vi har haft läkare, civilingeniorer, tekniker, kemister o.s.v. för att de hade jätte svårt att hitta och få andra jobb. Så blev de modersmålslärare.

Det som vi kom på nu och tror att det behövs är att det ska finnas tvåspråkiga kurser på lärarehögskolan.

Det är väldigt svårt att förklara för Lärarhögskolan att det behövs. Tankar på att starta tvåspråkiga kurser finns inte heller. Vi hade möte med många lärare där.

Men nu tror jag att tåget har gått och det kommer inte tillbaka och utvecklingen som jag ser framför mig är att det inte kommer att fortsätta på det gamla sättet. Men det kommer att finnas fler former. De grupper som kommer nu och kommer till Sverige längre fram, de växer.

De friskolor som finns nu kan man säga att de kommer att ha sina skolor helt och hållet. Då är vi tillbaka igen till det att det gamla hemlandets kvalifikationer kommer att väga tungt.

Medan under min tid så tyckte jag precis tvärtom.

Vi skulle inte ha modersmålslärare som är ett ämnes lärare d.v.s. de kan bara turkiska eller grekiska, därför att elevunderlaget är skiftande.

Det ena året har du kanske 30 eller 40 elever men det andra året har du kanske bara 5 till 10 elever för att föräldrarna har flyttat från Malmö till en annan kommun. Man ska inte ha ett yrke som ständigt förändras: ”Jaha.  Jag har inte några arbetsuppgifter i år. Vad ska jag göra? ”

Jag tror att om modersmålslärarna har en bra svensk utbildning och andra ämneskunskaper, så skulle lärarna fortsätta ändå i skolan med andra uppgifter, även då barnantalet minskar.
Då skulle man nå hög trygghet för modersmålslärare.

Vad tycker du om friskolor?
Man kan få bättre ekonomi och tjäna mer pengar på friskolorna. De väljer vilka elever de vill ha. På friskolorna och invandrarförskolorna går egentligen barn vars föräldrar är rätt så etablerade och medvetna. De behöver ingen specialundervisning, inga särskildstöd o.s.v. Det är klart att det finns pengar att tjäna där.

Sen är det klart att grupperna i sig vill leva sitt eget liv på gott och ont.
Om man tittar på utvecklingen i andra länder, Australian, Kanada, USA, då tycker man att utvecklingen är bra. Alla minoritetsgrupper där bor på samma område t.ex. det portogissiska stadsdelen eller italienska stadsdelen. De har sina skolor på gymnasial nivå och ibland på universitet nivå o.s.v. Det intressanta är något som inte stämmer med Europa. I Europa isolerar dessa grupper sig på ett konstigt sätt. Jag har själv fortfarande svårt att förklara hur det kan komma sig att varenda invandrare som åker till USA, precis efter några månader, känner sig som en amerikan och är stolt och säger: ”jag är amerikan”. Men här i Europa kan de vara föda och ha levt hela sitt liv här men de är invandrare. De är utlänningar och de blir aldrig enade med europeiska samhället och det är det som är fel. ”
D.v.s genom friskolor och genom att de bor och verkar på speciella områden isolerar de sig ännu mer och kontakterna blir ännu mindre.

Jag vet inte varför det är på det här viset. I USA är de accepterade gemensamt och därför kallas Italienamerikaner, grekamerikaner, turkamerikaner o.s.v.  Kan du tänka dig att någon kallas iransksvensk, eller arabsvensk. Någon tidning skriver nu att någon ska heta Iraksvensk men man menar inte allvar och det är inte samma sak.

Vad ska vi göra för ungdomar som är föda här och gått i skolan här men saknar betyg när de går ut nian?
Barnen måste växa upp i en normal familjesituation. En normal familjesituation innebär en familj i vilken åtminstone en av föräldrarna arbetar. Barnen måste se att föräldrarna arbetar. Om barnen växer upp i ett hem och aldrig har sett att sina föräldrar arbetar, vad får dessa barn för uppfattning? Föräldrar har inte utvecklats. När du sitter som en förälder och din son eller dotter 3, 4, 5, 6 eller 8 år gammal ställer sina frågor till dig, vem ska svara då? Föräldrarna. Men föräldrarna kan inte svara på en enda fråga. Sakta men säkert bildar de sig en uppfattning och de tappar helt kontakten med föräldrarna.

Vi går och inbillar oss att invandrarföräldrar har bättre kol på sina barn.

Men det är inte så. Jag har suttit gång på gång i skolan och där har barnen bett sina föräldrar att dra åt helsicke. De har respekterat mig men inte föräldrarna. Föräldrarna säger: ”Vad ska vi göra?” ”Vad ska vi göra?”  Det är klart att naturen är så att de allra flesta hittar sina vägar men det som är farligt är att den här gruppen som far illa, bara blir större och större. 

Jag är förvånad själv. Det var för mycket jobb och man mår inte bra av så mycket jobb. Med facit i handen kan jag till och med säga att det var fel, framför allt mot mig själv.

Därför har jag haft fyra hjärtinfarkter. För en politiker har jag mycket tunga arbetsuppgifter. För inte så länge sen hade jag tre förvaltningar. De hade en heltids politiker på varje av de två. Det var två kommunalråd och den tredje var någon annanstans. Nu har jag tre. Jag är fritidspolitiker och inte heltids politiker. Man lär sig. Jag är den äldste politikern i Malmö bland den Socialdemokratiska gruppen. Man får erfarenheter. Man väljer sina medarbetare. Jag har lärt mig att delegera mycket. Du måste alltid vara välinformerad o.s.v. och det var jag i skolan också. Det är klart att jag har visa fördelar som de andra inte har. Jag visste hur skolan skulle fungera. Jag visste hur jag skulle skaffa resurser och skolan skulle organiseras. Det är naturligtvis mina politiska erfarenheter som hjälpt mig till detta.

Hur kom du till svensk politik?
Vägen var jätte lång egentligen. Jag började själv som politiker redan 1965 när jag jobbade på Kockums. Jag blev fackligt aktiv. Och om du är riktigt aktiv kommer du in i politiken. Så var det på den tiden. 1973 kom jag in i kommunfullmäktige församlingen. 1978 blev jag ordförande i invandrarnämnden. Men då hade jag varit redan 13 år i politiken. Det var inte så att jag fick en post direkt första eller andra året. Det tog mig 13 år. Egentligen kräver den politiska karriären många år. Jag hade själv en mycket bra kombination. Jag hade även varit arbetare och det var inte praktik jag gjorde utan det var mitt jobb. Jag visste inte vad det skulle hända mig och sen har jag nästan aldrig velat lämna jobbet som lärare och rektor. Jag var riksdagsman en tid men jag hoppade av efter fyra månader. Jag tänkte att det inte var något liv för mig. Att pendla och lämna familjen var inte något för mig. Jag stannade i skolan och fick kommunala avdrag. Jag har aldrig varit ekonomiskt beroende av politiken.

Hur ser du på Europas framtid?
Det är så positivt som det aldrig någonsin har varit, självklart med öppna gränser och kommunikationer. Om Europa kan någon gång överhuvudtaget förenas är det genom EU-modellen. En vacker dag finns alla länder med. Det är klart att det är en jätte svår process allt detta. Man har inte ens ett gemensamt språk. Men det är väl naturligtvis väl. Samarbete har aldrig skadat. Den största vinsten med Europa samanslutningen är frihet. Länder som samarbetar på det viset kan inte kriga med varandra. Man förhindrar diktaturer o.s.v. Ett EU land kan inte idag gå tillbaka och blir diktatur. Det som jag själv inte gillar är att prata om ekonomi och byråkrati. Det måste vara frihetsfrågor. Hjälper länderna varandra idag förhindrar de att diktaturer kommer tillbaka.